för några dagar sen satt jag ensam hemma och hade slut på saker att göra. skrev upp mig på mötesplatsen.se för skojs skull. det har varit roligt att så många har varit inne och kollat på min profil och tyckt att jag var intressant nog för att klicka sig in på mig sida. nu när man ser saker i ett annat ljus, är det aningen deprimerande att så många har varit inne på min profil - men inte skrivit något. jag var inte så intressant, after all...

and in other words...
hur kan man trycka bort någon som man säger sig tycka om? hur kan man såra någon man tycker om, medvetet genom att säga dumma saker? varför gör man så? varför kan man inte prata om det som två vuxna människor?
jag hatar att allting ska misstolkas när man ändå ger det lilla extra för att det ska vara så klart och tydligt som möjligt. jag hatar att det finns dom som inte tar sig tid för mig. när det verkligen behövs. jag kan inte tycka att jag kräver allt för mycket av folk. därför är det så jävla orimligt.
det som är ännu värre är ändå dom som frågar varför något är fel men inte lyssnar eller bryr sig om svaret.
vad har hänt med alla genuina bra människor? where did they go...?

idag har det varit fars dag. jag yttrade säkert max 4 ord till min far.
den personen som jag för ett år sen skulle kunna höja upp till månen, dig jag älskade villkorslöst som det ska vara i en förälder-barn relation. vi gjorde så mycket tillsammans när jag var liten och det bästa var väl ändå alla småsaker så som att vi var på vanningen varje tisdag. VARJE tisdag. jag vill gärna tro att vi var där för att du ville ta mig dit. att du gjorde mitt favoritmellanmål på helgen, varma mackor med köttfärs, ost, tomat och oregano så det smakade precis som en minipizza, utan minsta suck eller blick.
hur kan det ha gått från att vilja spendera tid med sitt barn till att varje dag komma på nya sätt att få mig att lämna huset. att försvinna långt ifrån din åsyn.
det är precis som att jag inte är värdig att vara din dotter längre. inte värdig att bo under samma tak längre. jag vill inte jämföras med hans ola eller felicia. jag vill inte känna mig dålig för att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv än. kan du inte bara inse att dom är äldre, dom vet vad dom vill. jag vill kunna lista ut vad jag vill göra utan press och utan ångest över att jag inte är bra nog.

under middagen frågade jag hur våra planer för jul såg ut.
jag blev tvungen att förklara för min mamma varför jag inte trivs med julen. varför jag inte trivs med att mina närmsta är så stressade att de slänger ur sig det ena efter det andra utan att tänka sig för. varför jag inte vill fira jul utan min mormor, den som för mig, höll ihop alla. där vi samlades. där jag trivdes att se på kalle anka och äta pepparkakor med ädelost innan vi skulle gå över till min morbror. jag trivs inte med att ge bort julklappar till mina närmsta för att de förtjänar det, men sedan inte ha fått nån ansträngning till julklapp tillbaka. i'm all about "det är tanken som räknas". men när man knappt ser tanken bakom julklappen är det bara som att spotta mig i ansiktet. jag förstår klart och tydligt att alla inte är så kreativa som jag är. men man får ju utgå ifrån olika förutsättningar och olika personer. man ser vilka som försöker.
jag gillar inte heller att så fort man träffar släkten ska allting handla om felicia. det är så himla fantastiskt allt hon har för sig. jag blir osynlig. det var alltid då mormor kom och satte sig vid mig och spelade kort eller pratade, frågade vad jag hade på gång eller ville göra. 
det är inte okej att hon är borta.

det låter så himla hemskt att säga. men under julen vill jag ha en annan familj och släkt.

jag har svårt att sova igen. vilket betyder att jag mår sämre.
jag är uppe alldeles förlänge och sover förlänge för att slippa så mycket mänsklig kontakt som möjligt. pratar knappt med någon och bara sjunker in i mina egna tankar. bara väntar. väntar på att någonting ska bli bättre.

jag vill verkligen att detta året ska ta slut. det har inte fört med sig något bra. inget alls. jag tycker det är så tråkigt att jag ska känna så. jag är avundsjuk på alla andra som tycker att studenten var det bästa de gjort i hela sitt liv. jag tyckte inte alls det var kul. jag hade ingen anledning att fira utan gjorde bara det bästa av det.
att splittras från en klass man träffat så nära in på under 3 år, att inte orka med alla ämnen, att misslyckas för jag kände att tiden sprang ifrån mig. att inte ha den enda personen jag sett fram emot att få se mig spring ut där på trappan. du var inte där.
don't get me wrong. jag är tacksam. jag är tacksam för alla som kom och önskade mig lycka till i livet (det verkar som det behövs), jag är tacksam för att mamma och pappa fixade det ena och det andra för att ha en fest.
jag vill bara också kunna känna att det var den bästa dagen i mitt liv hittills. men det kommer inte hända.

klockan är 01.40.

imorgon ska jag till södervång och få information till mina två klasser jag ska vikariera i på tisdag.
sen ännu 18,80kr för att ta mig till sjukhuset för att bli av med eksem som aldrig försvinner. det gör bara ont. både i plånboken och i huden.

det är nog dags att försöka tvinga sig själv i säng. jag har stirrat alldeles förlänge på väggarna så de stirrar surt tillbaka på mig nu.


isa out.