mitt liv är så jävla trist och sorgligt. ja. sorgligt. det ordet beskriver verkligen helheten.
att sitta hela dagarna hemma, hoppas på saker, vänta på saker, misslyckas med saker, ångra saker osv. gå runt med fet ångest, fast man inte känner av den förrens på kvällarna när man borde sova, men inte kan.
jag bara sitter upp hela nätterna och hoppas på att den ska försvinna. sitter i mörkret och kan inte få nog av alla korkade, dumma, roliga, jobbiga, naiva, glada och äckliga tankar som springer varv efter varv på en löparbana i mitt huvud. finns möjligheten att hjärnan får ett psykbryt och överöser en med oändligt många känslor, fast allting annat fungerar alldeles utmärkt, som det brukar? att man går runt som en känslobomb och bara får nog av sig själv och sina uttjatade banor att tänka i? jag är bara så genomtrött på mig själv.
varför får inte jag uppleva samma balans som de flesta människor ändå har, trots allt kaos i sina liv?
jag vill inte sitta och undra hur mitt liv skulle varit om jag inte gjort vissa speciella beslut. jag tror ändå på att allt händer av en orsak, att det ska förbättra oss enskilt som människor. men nånting bra eller gott borde väl hända i mitt liv också? de senaste åren har allting bara gått utför. inte som ett brant stup nedåt, men ändå markant.
allting har en x faktor. allting beror på det där speciella.

obalansen, som påverkas av x, är förmycket eller förlite av något. detta förmycket eller förlite, får mig att må illa, skrika mina lungor hesa inombords, riva upp en massa psykiska och fysiska sår och bara vilja stänga in mig i min ensamhet i ett mörkt kallt rum. tystnad för mig, resulterar oftast i en jävla massa skit, och osammanhängande texter. något sätt att bevisa och förklara min skruvade och ihoptrasslade existens.
även om jag inte når fram till mig själv just i detta ögonblick eller om några år, hoppas jag åtminstone att någon kan förstå mig halvvägs. och om inte, i alla fall ställa rätt frågor på vägen.
jag vill inte känna mig ensam i ett rum fullt med folk. det är bara fel på så många sätt.

mycket saker är fel, mycket blir fel, mycket känns fel.
magkänslan finns till för att vi ska känna av vad som verkar rimligt och inte. men vad gör man när den skriker på full effekt dygnet runt? blir man immun mot vad den skriker, eller väljer man att inte lyssna?
jag har inte kommit på något bra svar på den frågan än.
och jag vet varken ut eller in på frågor jag får, svar folk begär tillbaka, egna åsikter eller hur jag mår. allting är ett enda stort frågetecken, som på något vis lyckas fortsätta in i oändligheten. det tar aldrig slut. jag får aldrig svar. jag blir inte upplyst. jag har fastnat.

min jakt på lycka, har också fastnat. den fastnade för ett bra tag sen, nu när jag tänker efter. men vad är lycka? för vissa är det pengar, för andra är det kärlek. för mig? precis samma svar som på alla andra frågor folk ställer mig. "jag vet inte" och det är så sant det kan bli. för jag vet verkligen inte till 100%. jag vet överhuvudtaget ingenting just nu. en sak jag vet dock, är att hade jag fått bygga en värld som passade mig och mina principer, skulle det finnas en solnedgång varenda minut som gick. jag skulle ha en strand, varma sommarkvällar, en brasa och en jävligt fin erika som skulle sitta och spela gitarr och sjunga en massa vackra låtar för mig tills jag somnade. om jag skulle somna. för problemet med sömnen vet jag inte om det nånsin försvinner. även när mina tankar springer fler och fler varv, är jag ändå en realistisk person till viss del.
dessutom hade det varit slöseri med så fint sällskap, om jag somnade.

ensamheten tar sakta kol på mig från insidan. men det är ett jobbigt problem, utan lösning. för kan jag inte ens självförstå mig och nå fram till mig själv, hur ska någon annan överhuvudtaget kunna det då?
tänk vad lätt det hade varit om det fanns ett botemedel till "trasig själ". då hade man bara kunnat bli behandlad med vad det skulle vara för penicillin eller annan medicin, och sen känna sig kry som en nötkärna.

kry som en nötkärna.
jag har aldrig riktigt gillat det uttrycket. det är nog för att jag aldrig känt något samspel mellan mina känslor och just de orden. men det är väl precis som allting annat? alla kan inte göra allt. alla kan inte vara bra på allt.
jag är däremot one of a kind, och är inte bra på något. jag ser inget annat sätt att uppfatta orden jag blir tillsagd. jag blir alltid jämförd med någon annan, snäppet bättre. för att vadå? pressa mig till det bättre?
men där ligger misstaget, för säg mig. hur ska man kunna pressa sig själv ännu lite mer, när man redan är så utsträckt att man är på håret till att brista? jag har inget bra svar på det heller, och även om jag hade. hade jag nog inte velat sitta och lyssna på det, eller läsa om det.

jag önskar att allting vore så lätt som med björnarna på bup. det var nog det enda som funkade för mig.
det enda jag kände som var på min sida, och inte jobbade emot mig. björnarna på korten visade känslorna jag inte kunde eller ville prata om. jag ska nog ta och göra mig några egna björnar.

jag lyckas alltid få mig själv att bli så sviken. av mig själv. av andra. jag lyckas alltid med just den punkten. jag lägger förmycket energi på andra, för att passa upp till dem. jag vill få den bekräftelse jag så hårt strävar efter. men det blir ändå bara bakåtsträvande på något sätt. för jag tar det inte till mig, när jag väl får höra det. jag har svårt att tro på människor. jag har svårt att tro på vad som sägs. men på tal om vad som sägs. reflektion. när jag nu fått höra så många gånger att jag löser problem bra, att jag är bra på att konversera och prata vett till folk. varför. varför klarar jag då inte av att på samma sätt lösa mina egna problem och föra en konversation med mina förvirrade tankar? ibland skulle det varit skönt med feedback. 

lägger man förmycket kraft och tid på att klara av nuet, glömmer man gårdagen.
eller, det stämmer in på mig åtminstone eftersom jag knappt kommer ihåg vad jag gjorde förra veckan, eller för en månad sen. ännu värre. vad jag minns från när jag var liten, är att vi var på knutenborgs safaripark. felicia hade en gul kjol. vi matade getter och getterna drogs till färgen antagligen, för dem började tugga och äta på hennes kjol. så hon blev ärrad för livet. hon är jätterädd för getter. jag var fascinerad av en kamel. den lät som en väldigt stor katt med basröst, även om den inte såg ut så. jag stod väldigt nära och granskade den, där den låg ner mitt på marken. jag var helt inne i min egen värld och alldeles förtrollad av en kamel. jag stod som fastfrusen och märkte inte att den började röra sig för att resa sig upp. kameler är inte kända för att vara speciellt smidiga djur, så där skiljer dem sig från katter. hade min mamma inte rusat till undsättning, hade jag varit en mosad två-åring.
en annan sak jag kommer ihåg. det är också det enda jag kommer ihåg att min pappa gjorde med mig. han tog mig till badhuset varje tisdag. han hade alltid packat ner handduk, duschtvål osv till mig och shorts till sig själv i en blå sportbag. jag kände mig alltid så cool ihop med min pappa, även om jag knappt var 5år då.
en olycka dock, som jag har svårt att glömma. var när vi hade brottom till skolan för att gå på någon tillställning när jag kan ha varit knappt 7år. vi hade kastat i oss maten. det var sommar och pappa slängde upp mig på pakethållaren och cyklade snabbt som vinden för att få mig dit i tid. mamma och felicia skulle komma efteråt. sådär en 20m från skolan, vinglade han till och jag som inte hade några skor på fötterna, hamnade med ankeln in mellan ekrarka och hela foten revs upp. cykeln blev helt skev och gick inte att cykla speciellt bra på, så han tog mig i armarna, sprang dom 700 metrarna hem, upp för trappan och in i duschen för att tvätta såret.
jag skrek och mamma var rädd.

nu känner jag mer att det är jag som är rädd och mamma som skriker.

jag har glömt allt positivt som hänt. alla glada stunder som varit. för varenda gång jag ser ett kort på mig själv som liten, frågar jag alltid; "var är detta och vad gjorde vi där?" det är precis som att det är helt puts väck, förträngt. för att få plats med vadå? precis, ingenting alls. bara tomrum. 

jag börjar känna mig som ett tomrum. jag är alldeles förlat för att ens vara mig själv. eller åtminstone vad jag tror är mig själv. jag har ingen ork, jag är ur den obefintliga balansen i mitt liv. hur nu det går ihop.
hur nu mitt sorgliga liv går ihop. men det gör det, tydligen.