vafan.
det skulle gå bra denna gången. det skulle bli bättre denna gången.
allting vi har gjort ihop finns inte längre kvar på samma sätt, och inget att se fram emot.
jag fattar om ingen känner att detta är värt att läsa, men jag behöver få ur mig lite känslor.
allting känns så jävla tomt. jag vill och orkar inte tänka på att jag aldrig kommer somna med dina armar runt mig, aldrig mer vakna av en puss och aldrig mer kunna ha kul och skratta ihop. inte göra något alls.
fan det skulle ju inte sluta såhär.
och det värsta av allt är att jag inte fattade det. jag märkte ingenting. jag är så korkad.
no offence mot alla andra, men vem är där nu och ställer upp för mig till 100%? vad har jag att se fram emot varje helg när jag slipper vara hemma och tänka på allt skit som händer här?
kan du inte bara säga att du inte menade det, och att du egentligen vill ha mig kvar?
jag vill inte vakna upp varje morgon och veta att du inte finns kvar i mitt liv och att allt var förgäves. för så känns det för mig :(
jag fixar inte ett liv som ensam, eftersom du var den enda som ställde upp för mig. och jag känner inte att jag vill bli nunna heller, för jag vet inte vad jag måste veta då.
jag kommer sakna din gula morgonrock, det med papperskorgen, att kolla film, vara ute och gå i skogen (eftersom det var någon av det första vi gjorde), sitta och prata, att mina strumpbyxor alltid är sönder, dina tråkiga skämt, ditt leende och att ha dig vid min sida. jag kommer att sakna att äta lunch hos ulla och gunnar, eller bara att träffa toby.
jag kommer sakna alla dina psyko-analyser på mig, och att du alltid vill diskutera vad du jobbar med i skolan, och berätta om konstiga människor som är där. jag kommer sakna att få en kram varje gång vi ses. jag kommer sakna att åka till stugan med dig med tystheten och för att där är så vackert. och att vara där med dig.
jag har svårt för att uttrycka precis vad jag känner på kort tid. därför skriver jag detta i hopp om något.
jag undrar bara hur du kan vara 100% säker på att du inte vill längre, fast ändå säger du att du kommer sakna mig, och att du fortfarande tycker om mig. och om du har gjort rätt beslut, så borde du väl inte ha varit ledsen över det?
jag känner mig sjukt sviken, arg och ledsen. jag vill bara veta nånting iaf.
fan. jag vill ha dig tillbaka :(