(jag kände att innehållet i detta inlägg inte kommer passa så bra med rubriken, but here it goes)
jag skulle vilja tacka mina fina vänner; erika, cornelia och elin.
ni är fina ni. hade inte bytt ut er mot något, även om jag hade varit så illa tvungen.
och en liten parantes just idag, är min ouppskattade mamma som jag uppskattar speciellt mycket idag. hon är också fin hon! you make me happy when days are gray.
apart from that....


mitt hjärta går i bitar. jag försöker hålla humöret uppe, men ibland är det svårt.
det känns så himla slutgiltligt att höra "vi kan tyvärr inte göra mer. vi har gjort vårt bästa".
tydligen inte bra nog eftersom det fortfarande är såhär. idioter.
allting bara blir fel och svart när jag tänker på att du kanske inte ens får vara med på min student.
it makes me sad.

jag älskar dig och tänker på dig.