för en gångs skull, mycket passande titel och faktiskt relevans med inlägget och den finfina låten.
nu kan jag använda mina kunskaper jag fick från psykologi a förra året. betingade och obetingade reflexer är mycket intressanta grejor ska jag berätta!
det är såhär att för de flesta människor är musik ganska powerful och en stor del av vardagen och livet. vissa låtar förknippar man med vissa människor. varför? jo, för man har LÄRT sig det. så fint funkar hjärnan.
det jag vill komma fram till är dock att känslan hjärnan vill att man får när man lyssnar på de låtarna som nu har en speciell person i tanke, inte alltid är glad. man blir ledsen. man blir sårad. man blir oälskad.
sen slutar man upp som mig. lite småbitter över internet och hoppas att det ska gå över.
jag gillar inte att bli lämnad. jag gillar inte att bra musik får mig att bli ledsen och sakna saker som var trasiga, som absolut inte under några omständigheter skulle fungerat.
eller?

jag gillar inte att uppleva samma saker två (eller flera) gånger om det inte är något jävligt trevligt. jag gillar inte att behöva bearbeta mina känslor på samma sätt mer än en gång trots andra omständigheter. fast kanske inte?
vad vill jag ha sagt?

jag snear på livet just nu. jag vill inte att min mormor ska vara sjuk. jag vill inte sakna kristoffer.
men ändå sitter jag här i mitt rum med en sjuk mormor och en saknad efter något trasigt. it makes my heart break.



cherri-o.