hej bloggen... jag har just insett att jag bara skriver inlägg när jag mår skit på natten. jag får inte det att gå ihop eftersom natten är det finaste, ej levande ting jag har. men ändå sviker natten mig. in so many levels.
just nu känns det som att bröstkorgen inte är långt från att brista på mitten och alla inälvor bara flyger ut. kunna andas fritt utan någon press, kunna skrika tills jag inte längre får luft. men det är inte möjligt. i scream in silence...
FUCK. varför kan jag inte göra nånting? varför kan jag inte säga nånting? varför var jag inte där?
all ilska, ångest, panik och sorg bara bubblar inom mig. jag känner hur blodet flyter runt i min kropp och bara kokar. måste det alltid vara så jävla jobbigt? måste allting gå åt helvete? jag känner mig så hjälplös, orkeslös. jag har inga krafter kvar. inga åsikter längre. allting är bara dåligt. jag önskar jag hade någon att ringa utan att behöva säga något. bara kunna föra över exakt alla känslor utan att behöva förklara nånting. någon som kunde säga kloka, tröstande ord till mig för en gångs skull. jag säger inte att jag tänker skita i allt och alla, för det är inget alternativ. men jag känner bara för att sova i några månader och hoppas på att nånting förändras tills jag vaknat upp igen.
jag har inte ens tillräckligt med ord. inga rätta ord längre. det är precis som hela hjärnan är kortsluten.
kroppen orkar inte med. jag har varit sjuk nu i ca 5-6 veckor med förkylning och feber som gått upp och ner, hosta och allt annat som indikerar på att man inte mår bra, men det visste jag ju...
det är bara så jävla äckligt. det kryper i skinnet på mig. och mardrömmarna kommer tätare och blir mer realistiska varje gång. kan vi inte bara gå under jorden?