jag vill så gärna skriva blogg.

det kreativa vaknar alltid i mig på natten. det kommer alltid ut på nåt sätt.
men inte idag. alla ord jag har i mitt vokabulär är använda allihop. och inte blev det nåt bättre för det.
jag försöker prata genom musiken, försöker göra mig hörd. försöker må bra.
samtidigt som jag blir så arg och ledsen att allt med mig och mitt liv är så snett och defekt. nånting där i hörnet hånler och pekar.

varför blir det aldrig nånsin bättre? jag har hört talas om att de som tror på gud anser att han delar ut prövningar man ska genomgå under livet, för att vara värdig en plats i himlen osv. men nån måtta får det väl fan vara? om det finns nån gud, något gudomligt. save me...
jag snubblade in på några gamla inlägg och jag har fortfarande kvar samma känsla när jag läser texterna som när jag skrev dem. allting är fortfarande lika fel. den enda skillnaden är några år och annorlunda personer. men jag.
jag är kvar i precis samma sits.
säg att du älskar mig, säg att jag duger som jag är.