hej söndergråten isa med huvudvärk och ångest.
det kommer fina retoriska frågor i detta inlägget känner jag...
varför måste allting gå åt helvete för mig? är jag så jävla svår att tycka om? måste alla förutsättningar vara så jävla fel att man bara går i bitar av att försöka? jag blir så less på mig själv att det knappt finns. har aldrig varit såhär trött på att va isa. vill någon byta?
är jag inte värd det som alla andra har, som mår bra? kan jag inte få lov att ha en person att förlita mig till som jag älskar och tycker om - någon som känner samma sak tillbaka utan tvång?

ett tag hade jag faktiskt hopp om detta jävla skitåret. jag trodde på riktigt att det skulle vända och kanske föra nåt gott med sig. men så fel jag hade. fortfarande inte ett skit som har blivit som det skulle detta året. ingenting värt att hurra för. ingenting att känna sig glad eller lycklig för. bara en massa sorg, ledsamhet och ångest.

vad är meningen med att ta sig upp ur sängen på morgonen om det bara är ännu en dag full med en massa hjärtskärande besked och hårda ord. jag vill inte mer. jag orkar inte mer.